Det optiska filmsubstratet är generellt smidigt och defektfritt, har hög glans och ljusöverföring, låg dis och god beläggningsprestanda. Om substratet uppenbarligen är platt och fri från defekter är kontaktpunkten mellan beläggningen och ytan på filmsubstratet mindre, vilket resulterar i att beläggningsvätskan inte lätt tränger igenom, och det är svårt att bilda adsorption därtill; om underlaget har hög glans och överföring Substratets ytjämhet är låg, vilket resulterar i mindre vidhäftning av beläggningsvätskan till ytan av filmunderlaget.
Samtidigt gör egenskaperna hos själva PET-polyesterfilmen, såsom den höga kristallorienteringen på PET-filmens yta, det svårt för beläggningsmolekylerna att tränga in i PET-filmen, och det gör det också svårt för att bilda en bra gränssnittsbindning med beläggningen. Därför löses problemet vid framställning av PET-optisk film problemet med gränsyteanhäftning mellan substratfilmen och beläggningen, vilket blir en annan viktig riktning för optisk filmforskning.